Kategoriarkiv: Administration

What is it I don’t see here?

I guess Paris was trying to make things difficult for me so I wouldn’t miss it as much. Last Friday I called my landlord after have been emailing him for two weeks about meeting up. Since he never answered the emails (our communication was always through email) I called him up instead. Explained that it was really important that we met soon because I leave in a couple of days. And I really had to meet him to make a closure of this contract of ours and get my deposit back. So he told me to meet him up on Saturday at lunch. I asked if we could meet earlier the same day cause I had a lot of plans. No, it was better to meet at twelve. Oh well. I cancelled my other plans.

There is a golden rule about appointments here in France. Never be in time. Cause they never are themselves. Even my professors at Sorbonne told us foreign students that. I had experienced Mr Landlords late arrivals before so instead of 12.00 I was there at 12.05. Late for me. I felt bad, what if he was in time this time? Of course he wasn’t. So I waited until 12.25. Felt my day was passing away and gave him a call. I couldn’t just stand there like an idiot because of this cultural thing. And this was his proposed time, not mine. He answers immediately, we do the formalities and then he tells me he can’t come. He had been home, busy doing something else all morning. Say what? Did it never occur to him to call me? Was I just going to stand there forever? I told him that since I had been waiting until now we might as well get it done so I could come to him right away (a block away). – No, another day. Perhaps Monday? – But I leave Tuesday! – Then Monday is perfect.

We realised that Monday doesn’t work. So boyfriend called and told him Sunday is a must. It was alright, he couldn’t say no to him.

So I was afraid he would cancel on me again, it seems to be a common behavior. And don’t people in France call when they can’t come? Is the person waiting supposed to call and check what’s going on? What is it I don’t see here? However, he did come. After thirty minutes. With a lot of bad news for us. I was totally chocked, confused and angry. How can you come with such bad news the day before we leave?

It was now up to me to do something. Men! Or is it French men?

Fortunately I managed to saved his ass, and ours too along the way. Without having to tell everything let me put it this way; his lazyness forced me and boyfriend in a bad situation. I used my power woman skills and fixed everything for him during only a couple of hours. He was rather greateful, I assure you. And ashamed too.

All I can do is just wait and see

I feel rather shitty right now. I am afraid to get robbed on a lot, lot of money and nothing is quite sure yet. The power is not in my hands. All I can do is just wait and see.

I will tell you all about it when it’s over. Can’t say much now. All I can say is that the French system is taking all the energy I’ve got. I wish I was a baby and could just cry through all of it. Instead I will have to fight for everything constantly. Don’t get why things can’t be easy here. They do anything to make you just surrender.

I know money comes and goes, but in these huge amounts, I just can’t let them go. We have done all we could and thought was right. Still I am here and might be paying for something that wasn’t my fault.

This week have been a constant fight against the system. Closing everything down wasn’t as easy as I thought. Or did I really think it would be easy? I think I just thought it wouldn’t be this difficult. It’s difficult as hell.

Det ska bli så skönt att slippa dig

Ursäkta uttrycket, men jag blir så jävla arg. Jag måste ha världens sämsta bankman. Inte har jag erfarenhet av någon annan bankperson på BNP här i Paris som skulle vara bra överhuvudtaget ändå. Kundservice existerar inte alls på denna bank. Oavsett kontor. Låt mig ta det från början.

När jag startade mitt konto för ett år sedan bad jag om en engelsktalande bankman, kunde vid den här tidpunkten inte en enda mening franska så det passade bäst så. Inte visste jag att det skulle leda till någon sorts inkompetent idiotjävel från Marseille som bara snackar öl, fotboll och brudar – på ditt bokade bankmöte!

Hur som haver, jag log och svalde och försökte nöja mig med att jag i alla fall förstod det som kom ur hans mun. Öppnade bankkonto och bad om ett Visakort så snabbt som möjligt. Utan visakort – omöjligt att köpa ett internetabonnemang visade det sig. Utan internet – isolerad från familj, vänner, nyheter, information. (Kom ihåg att jag fortfarande inte kunde franska, därmed var det lite livsnödvändigt för mig att få information någonstans ifrån eftersom det här landet har någon form av mindervärdeskomplex när det kommer till språk.) Så käre bankman lovade att skynda på processen med Visakortet så skulle det vara framme om en vecka. En vecka som sedan blev två. Tre. Fyra. Fem. Ja sex veckor tog det. Tror det eller ej. För käre bankman glömde att skriva på något papper på vägen. Idiot. Notera då att jag varje vecka under de här sex veckorna steg in på hans kontor och försynt frågade hur det gick med mitt ärende varvid han var gång avfärdade min oro med att han inte kunde styra systemet minsann och nu var det bara att invänta.

Så sex veckor av ett liv i en isolerad, analfabetisk bubbla. Jag kunde varken köpa telefon eller internet. Klart som tusan jag var förbannad. Idioten till rumskompis (inte kära Veronica mind you!) hade också bestämt sig för att inte tala om det här för mig (hon fick reda på det före) ifall om att jag kanske skulle bli upprörd. Eeeh. Say what? Ifall om att jag skulle bli upprörd? Hon fick sig också en liten utskällning efteråt. Precis som käre bankman som inte alls hade förstått att mina besök varje vecka faktiskt inte berodde på att jag var sysslolös utan desperat efter något som var fem veckor försenat.

Ja… så där började relationen mellan mig och käre bankman. Men sedan fortsatte den bra. Han höll sig i skinnet så jag höll mig i skinnet och vi behöll en artig relation.

Tills nu. Då jag blir… inte rasande nej. Det kan jag inte säga. För jag har inte längre några förväntningar av idioten överhuvudtaget. Men jag blir snarare så förnärmad. Jag ska stänga ner mitt bankkonto på BNP. Så jag mejlar in och säger att det är bråttom. Jag åker ifrån landet om en vecka och måste stänga ner kontot så fort som möjligt. Som svar får jag: Jag är på semester till sjunde september, du gör bäst i att skriva ett brev till oss som du signerar och ber att få kontot stängt.

Ett brev? Och hur i helskotta ska jag veta att det verkligen blir nerstängt sedan då? När det kan ta sex veckor att få ett Visakort? Samt hur har du tänkt att jag ska formulera det här på franska? Jag har ju under ett års tid förbannats med dig för du tycks vara den enda engelsktalande bankmannen på mils avstånd?

Så jag gick till ett annat kontor idag i mina egna kvarter. Men nej. Du måste gå till just den bank du öppnade kontot på. Hej i-land. Spelar ingen roll att BNP finns i varje hörna i den här stan. Men okej. Jag beger mig till ursprungskontoret och erkänner mig besegrad. Jag får skriva det där satans brevet.

In stiger jag och vad ser jag inte då? Min egen förnäma lilla bankman i egen hög person sittandes på sitt kontor på möte med klient. Vad hände med semester till sjunde september undrar jag då? Jag kliver fram till receptionisten och börjar tala om mitt ärende. Hon tittar inte ens på mig. Jag rabblar upp mitt ärende till ett ansikte som mest liknar en vägg (ni vet, det där med icke-existerande kundservice?) och frågar om jag kan skriva ett brev för att stänga ner mitt konto. Ett brev? (Fortfarande tittandes åt ett anant håll) – Ja ett brev. – Men varför tar du det inte med din bankman? – Han är på semester svarar jag. – Nej, han sitter ju där på möte; säger hon som om jag vore världens största idiot. – Jo men är han inte egentligen på semester då? Tänker jag och säger jag, för jag tror att han kanske bara kommit in för ett undantag.

Summa kardemumma: Receptionisten tyckte jag var en utländsk idiot. Käre bankman var inte alls på semester och hade inga planer på att vara det. Så hon bokade in mig hos honom imorgon. Käre bankman ljög alltså av någon anledning. Käre bankman verkar fortfarande inte heller veta att jag ska träffa honom imorgon. För käre bankman skickade precis ett mejl till mig där han förklarade hur jag skrev det där brevet på franska.

Käre bankman. Det ska bli så skönt att slippa dig.

English: I hate my contact person at BNP. Okay, calm down. Hate is a strong word. I know. I despise him, fair enough? He is a jackass. An idiot. Incompetent. Coward. So, now that I am quitting my bank – let me put it this way: Glory days. No one is happier than me right now. Aaah… don’t know why I wrote the whole thing above in Swedish. It was one of those moments when I just let my heart speak and my fingers follow, I think you know what I mean huh? So… google translate? Sorry. I am just too mad right now. Chill pill please.

Soleksem

Bränna mig har jag aldrig gjort. Av solen alltså. Så det är jag oerhört tacksam för. Men två timmar i solen idag gav mig eksem över hela dekolletaget. I slutet på juli och allt. Ja men tack. Så det är tydligen det jag får. Istället för att bränna mig alltså. För nu är det andra gången jag får det. Inte den här sommaren, utan någonsin. Okej, ska nog inte klaga. Men sjukt surt bara att jag ser ut som en apelsin från hakan ner till brösten nu. Kliar gör det också.

CAF

En till god nyhet: Jag har till slut lämnat in mina ansökningspapper till CAF. Phew, skönt att det är över. Nu får ni hålla tummarna att jag får min förfrågan igenom. Det kommer ta dem en månad. Snabb administration va? Jag har varit ruskigt effektiv idag. Sprungit runt hela Paris för att göra ärenden. Och allting gick bra, nu är jag helt slut. Tog bara metron en gång förstår ni. På bilden ser ni CAFs mottagning. Lagom inbjudande. Det roliga är kösystemet. När det är ens tur dyker ens namn upp på skärmen ovan. Lite mer high-tech alltså än vad jag förväntade mig av Paris. Jobbigt dock om man vill vara anonym kanske.

En sak jag upptäckt efter idag dock: När jag pratar med okända fransmän (på bank/butik/restaurang/annat) så har jag börjat inleda med att förklara att jag inte pratar bra franska men ska försöka ändå. Då blir de så himla snälla, hjälpsamma och lyhörda och vill inget annat än att göra en till behag. Jäklarimig vilken service jag har fått de gångerna! Ett tips alltså. Jag testade det idag bland annat i butiken för Orange. Jag låtsades dessutom prata sämre franska än vad jag gjorde så dem skulle ringa supporten för mig. Gissa vad? Mitt problem jag hade i förra veckan är nu löst. Hur lätt som helst fixade det. Dessutom får jag ersättning för besväret. Känn på den!

English: Another good news: I finally handed in my applications for CAF. Phew, glad that is over. Now you all have to cross your fingers for me that I will get my request through. It will take them one month. Fast administration, huh? I have been really effective today. Running all over Paris to do errands. And everything went well, now I am exhausted. I only took the metro once you see. On the picture you can see the reception at CAF. Not very inviting. The funny part is the queuing system. When it’s your turn your name is shown on the screen above. A bit more high-tech than what I expected of Paris. A bit uncomfortable though if you maybe want to be anonymous.

One thing I noticed after today though: When I speak to French people I don’t know (at the bank/restaurant/store/other) I have started to explain that I don’t speak French very well but will try anyway. Hearing that they get so welcoming, helpful and responsive and just want to please me. Oh golly what a service I got those times I did this! That’s a tips for you. I tried it today for instance in the Orange store today. I also pretended to speak worse French than I do so they would call the support for me. Guess what? My problem I had last week is now solved. Easy peazy. And I will also get a compensation for everything. Can you imagine!?

Orange is killing me

I havent got out yet. I haven’t took a shower yet. I haven’t started my day yet. Just sitting here on my as. And why is that? It’s spelled: French administration. I’ve had problems with my mobile internet for a MONTH, not been able to use it at all. Have been calling them back and forth, went to the store, done everything I possibly could have done. Today I recharged my phone again to call them. Fifteen euros. Those incompetent idiots connected me back and forth between themselves so many times that I ran out of credit. How, HOW can they be such idiots? All I wanted to do was to change my adress in the registration!? Is it that hard to do?????

I am so frustrated right now. And there is no one but me who can help me. It sucks paying for something that doesn’t work and won’t work if I myself don’t do anything about it. But what can I do to solve it?

The day I was caught by the French police

Dagen jag blev haffad av polisen. Bilden ovan är från strax efteråt och uniformsnissarna är inte poliser. Jag var för feg för att fota polisen, av förståeliga skäl. Dem var biffiga dessutom. Viktigpettrarna ovanför är vakter som vaktar den franska senaten som är belägen i Jardin du Luxembourg. Det kryllar av dem i parken. Så de fick liksom representera situationen lite. Hur som haver.Det hela låter mycket värre än det var. Men hjärtat hoppade upp i strupen på mig några gånger under händelseförloppet kan jag säga er. Blickarna från fransmännen runt omkring var heller inte nådiga. Så nu undrar ni säkert. Jo serrni det var cykelpolisen som i racerfart cyklade efter oss. Dem kunde verkligen trampa på pedalen dem där herrarna.

Varför vi blev haffade? – Cyklade i fel riktning. Men ååh dessa enkelriktade små gränder, vad ska jag göra? Mitt alternativ var att cykla rätt in på ett av Paris mest trafikerade gator, och det under rusningstid där bilarna svoshade fram, eller cykla femtio meter i fel riktning på en gata där det fanns varken gående människor eller bilar. Jag värderade mitt liv högt och valde att cykla de här metrarna ner till närmaste gata i rätt riktning, vid trottoarkanten och långsamt. Nog hade jag gjort om det alla dagar i veckan om det inte vore för att den där händelsen skrämde skiten ur mig. Jag får syn på poliserna på långt håll men kommer just till gatan som ska leda mig rätt så jag svänger vänster ner för den ytterligare en enkelriktad gata i cirka tio meter och befinner mig på rätt gata sedan. Fortfarande inte en kotte i sikte. Rätt vad det är känner både jag och pojkvännen något som drar oss bakåt och som säger att vi ska stanna.

Helt ärligt fattade jag inte vad det handlade om. Det lustiga är att de inte säger något. De bara pekar mot var vi ska ställa cyklarna och drar fram ett block och ber om legitimation. Så vad gör jag? Vad hade ni gjort? Om det är någon gång som det ska finnas en fördel med att vara utländsk i den här staden så är det nu tänker jag. Med ett extremt brytande i franskan och med en blandning av engelska frågar jag vad det är frågan om. De svarar inte. Nehepp. Så jag är tyst då. De muttrar. Ber om legitimation. Jag drar fram legitimation, förklarar att den är svensk dock och passar på och frågar om de kan prata med mig på engelska. Svag punkt för fransmän serrni. De tittar på mig oförstående och svarar: Men du pratar ju utmärkt franska? Attan. Satan. Varför lyckas jag alltid misslyckas?  Enda gången jag behöver prata dåligt så gör jag inte det.

Men slutet gott allting gott tur nog. En Oscar till mig. Jag fortsatte leka dum turist och förklarade att jag inte visste om cykellagarna här. Vilket jag heller inte gör men antar att det är desamma som i Sverige. De blev så nervösa av att behöva förklara lagarna på engelska att de gav upp. Inte heller blev de kloka på min legitimation heller. Vilket är ett vanligt identifikationskort från en svensk bank. (Det är för övrigt inte första gången fransmännen inte ‘tror’ på mitt identitetskort. Vad hände med att alla kort skulle vara internationella Sverige?) Slutligen mumlade de något och sa att det egentligen skulle kostat oss nittio euro var. NITTIO! NITTIO EURO! VAR? Skojar de med mig? Vad kostar det i Sverige, någon som vet?

Ett-noll till mig hur som helst. Nu får jag riskera livet nästa gång jag ska cykla från mig. För inte fasiken kommer jag våga riskera en rendez-vous med dem där biffarna igen. Jag antar att det innebär ett-ett i matchen då.

English: The day I got caught by the police. The picture above is from right after. And the dudes in uniforms aren’t policemen. I was a coward so I didn’t dare tp take a picture of them, for obvious reasons though. In addition, they were beefy too. The smarty pants in the pciture above are guards who guard the French Senat which is situated in Jardin du Luxembourg. There are a lot of them walking around in the park. So they get to represent the situaion somehow. How ever, this sounds much worse than it actually was. Even so, my heart was jumping out from my throat a couple of times during the time of the event. The eyes of the French people around were not gracious either for that matter. So now you must wonder what happened. Well it was the bike police who with racing speed rode after us. They sure knew how to pedal, those men.

Why we got caught? – Riding in wrong direction.But ooh these one way small streets, what shall I do? My choices were to either ride in to one of the most trafficed streets in Paris, and that during rush hour where the cars were swoshing by, or ride the bike fifty metres in the wrong direction where there were neither walking people nor cars. I valued my life high and chose to ride those metres down to nearest street who would be in the right direction, at the pavement and slowly. Certainly I would have done this every day if it wasn’t fot this event who scared the shit out of me. I spotted the policemen far away but arrived just at the street who would lead me to the right direction so I turned left in another wrong direction way to ride ten metres to finally get right. Still not a soul in sight. Before I knew it I feel something that pulls both me and my boyfriend backwards and tells us to stop.

Honestly I didn’t understand what it was all about. The funny thing is they don’t say anything. They just point at a spot to put our bikes, takes out a notebook and asks for identifications. So what do I do? What would you have done? If there is a moment were I should take advantage of being a foreigner in this city it is now. With an extremely bad French mixed with English I ask what it is all about. They don’t answer. Okidoki. So I am quiet then. They mumble. Ask for an identification card. I hand them mine and explain that it’s a Swedish one. Ask them if they can speak in English with me. A weak spot for French people you see. The look at me as they don’t understand and answer: But you speak French perfectly? Damn. Devil. Why do I always succeed to fail? Only time I need to speak bad and I don’t.

But this time everything turned out well, luckily. An Oscar to me. I continued playing a dumb tourist and explained I didn’t know about the rules here. Which I don’t either but guess they are the same as in Sweden. So they got nervous having to explain the laws in English to me and gave up. Not did they get my identity card either. Which is a regular card from a Swedish bank. (it’s by the way not the first time the French doesn’t ‘believe’ in my identity card. What happened with making all the cards international, Sweden?) Finally they mumble something and told us it in fact would have costed us ninety euros each. NINETY? NINETY EUROS? EACH? Are they kidding me? What does it cost everywhere else, someone who knows?

One-zero to me however. Now I will have to risk my life next time I take the bike from my place. Cause God damn it I don’t dare to risk another rendez-vous with those beefs again. I guess it means one-one in the game then.

Scented campaigns

Visst, många gånger klagar jag på den franska administrationen eller den i princip icke-existerande cybervärlden här. Bara det faktum att tonåringar sitter och läser böcker i parken liksom. Missförstå mig rätt, det är coolt att det lever upp till ryktet som kulturmänniskor, och det med råge. Men så kommer det till sådana här grejer som gör mig mer eller mindre imponerad, speciellt med en designingenjörsstudier i ryggen kanske. Reklamaffischer som doftar. Och inte nog med det, reklamaffischer som doftar inne på metroperrongen. Perronger som ofta stinker unket, alkohol, smuts eller urin. Men som nu på grund av nya reklamkampanjer doftar jordgubb, mango, banan eller ananas. Fabulous. Paris, je t’aime!

English: Sure, there are many times that I complain at the French administration or the basically non-existing cyber world. Only the fact that teenagers sits in a park and read. But do understand me, it’s cool how the French live up to the rumours of being loving culture. But then they do things like this that impress me a lot, especially having studied industrial design for four years maybe. Advertising posters that smells. Not only that, advertising posters that smells on metro platform. Platforms that usually stinks alcohol, dirt and urine. But that now, due to new advertising campaigns smells strawberries, mango, banana or pineapple. Fabulous. Paris je t’aime!

Dagen jag fick post i elskåpet

Jag har alldeles glömt att berätta slutet på historien som gick under namnet: Jakten på den försvunna skatten a.k.a presenter och post som hamnade på villovägar någonstans mellan Sverige och Frankrike. Ungefär fyra veckor efter att min och pojkvännens föräldrar har skickat paket till oss får vi slutligen två handskrivna lappar. De jag tidigare berättade om. Det är husets Concierge, eller fastighetsskötare sort of, som skrivit dessa. Varje dag i en vecka knackar vi på dennes dörr såväl morgon som kväll för att få de paket han skrivit väntar på oss. Rien. Nada. Inget.
Till slut skriver jag en lapp tillbaka, på franska så klart, och säger att vi kommer 9.45 nästa morgon. Ja men självklart, vad förväntar jag mig. Ingen är där så klart. Ny lapp, samma meddelande, repeterad procedur. Fortfarande inget. Efter en vecka således (nu har det hunnit gå sex veckor sammanlagt) får vi en ny lapp: Ni kan hitta paketet i en vit ‘placard’. Vid den här tidpunkten visste jag fortfarande inte vad en placard var. Det hjälpte inte heller att allt var vitt i uppgången… Vi går fram och tillbaka som två idioter, tittar runt hörn, lyfter på saker, knackar oss fram, öppnar förbjudna dörrar, kikar i papperskorg, lyfter på trädgårskvastar. Allt medan våra grannar går förbi och undrar vad de dumma invandrarna håller på med den här gången. Ja inte vet jag. Ville bara ha mina paket! Vi ger upp och beslutar oss för att vara smarta och gå de sju våningarna upp i alla fall för att slå upp ordet ‘Placard’ i Prismas Franska Ordbok. När vi ska uppför trapporna ser jag i ögonvrån ett vitt elskåp. Kan det vara? Nej, vem lägger något i ett elskåp? Vågar vi göra bort oss ännu mer? Ja vi har inte direkt något mer att förlora. Voíla, resultatet ser ni nedan.





Äntligen fick jag mammas och pappas efterlängtade födelsedagspresent. Nyfikna?

English: I have totally forgot to tell you the ending of the story about the lost treasures, also known as presents and packages that got lost somewhere on the way from Sweden to France. About four weeks after our parents had sent everything to us we finally received two handwritten notes from our Concierge (housekeeper), the ones I told you about before. Everyday for a week we knock in his/her door morning as well as evening to take our packages. Rien. Nada. Nothing.

Finally I write a note back, in French of course, and tell the Concierge that we will come next morning at 9.45. But of course what did I expect. No one is there of course. New note, same message, repeated procedure. Still nothing. Thus, after a week (now it has been six weeks all together) we receive a new note: You can find your packages in a white ‘placard’. At this moment I still didn’t know what a ‘placard’ was. It wasn’t helping that the whole lobby was in white… We walk back and forth as two idiots, look around the corners, lift up things, knock on things, open prohibited doors, take a glance in dustbins, maybe under the broom? Our neighbours pass by and look at us and wonders what the stupid foreigners are up to this time. Well how should I know, I only wanted my birthday presents! So we give up and decide to be smart and climb the stairs seven floors up to search the dictionnary for the word ‘placard’. On our way I notice this white electrical cabinet. Can it be? No, who puts something in an electrical cabinet? Can we risk embarass ourselves even more? Well, it’s not as if we have anything to loose anymore. And voíla, you can see the result above.