Kategoriarkiv: Ärenden

Jag måste berätta

1

Käraste ni. Till helgen väntar en spännande grej för min del och jag kommer därmed inte vara i Göteborg. Jag kan tyvärr inte berätta mer än att jag är oerhört smickrad och glad över att få åka iväg på det här. Allting kom så hastigt och lustigt. Men det passar ju mig. Fredagskväll och jag åker imorgon bitti och har inte ens börjat packa. Orkar inte tänka på vad jag ska ha på mig, vilket kommer vara ganska viktigt tror jag. Så jag väljer att sitta här och skriva till er istället och måla naglarna i guldigt glitter. När jag kan säga mer, lovar jag att jag gör det givetvis. Ni är så bäst också så jag vet att trots att jag är dunderjobbig nu och säger A men inte B så är alla ni som läser det här fina nog att respektera detta och inte ställa några frågor. Anledningen till att jag berättar det här är för att jag kommer ha ont om tid för bloggen tyvärr. Jag har tidsinställt några inlägg till imorgon dock… Söndag blir svårt. Det här med att jag inte kan liveblogga suger ju apa minst sagt. Men hörrni, visst är lacket alldeles så glamouröst och läckert!?

2

Fortsättning…


Berättade aldrig om när jag och pojkvännen fick dessa två lappar va? Efter en månads väntan på tre paket dök till slut två handskrivna post-its upp i brevlådan. Vi blev lyckliga men insåg inte att det väntade oss mer jakt…

English: I forgot to continue my story about the lost packages that we were waiting for. After one month of waiting we finally received to handwritten post-its in our letterbox. Happy as we got we didn’t realise that the story was far from being over…

La Poste

Idag gick vi till La Poste. Jag har nu väntat i tre veckor på att få ett paket. Ett paket från min älskade mor som var ämnad som födelsedagspresent men som nu förvandlats till jakten på den försvunna skatten. Jag vet inte vad som gömmer sig i paketet men är säker på att det är en alldeles föträfflig skatt om jag känner min mor väl. Mammas presenter är alltid bäst så det är gnager lite extra minsann att jag fortfarande inte har det okända tinget i mitt ägandeskap. Om det är något som ger en vill-ha-känsla så är det just nu detta.

Utanför La Poste.
Men nej. Det fanns inget där. Jag får snällt vänta på avi i alla fall. Fortsätta vänta that is. Eller reklamera paketet sa dem. Quoi? Väntar ju på post från pojkvännens kära föräldrar också. Misstänker att det kommer bli en följetong på föregående jakt då även det skulle ha varit framme för ett tag sedan… To be continued.
(Ännu ett exempel på Frankrikes dödseffektiva administration förresten)
English: Went to La Poste today to ask about a package that I am waiting for. A present for my birthday from my beloved mom that was sent more than three weeks ago. I have no clue what it contains but my moms presents are always the best. Therefore it is really annoying to not have seen it yet. But the post said to wait… so I’ll wait. And wait. Cause there is nothing else I can do. We have also been expecting a package from my boyfriends dear parents. That has too been a while now. I suspect that we will have the same problem with that one. To be continued.
(Another experience that shows how effective the French administration is by the way)

BNP, Sorbonne och Notre Dame.

Det här med administration är ju inte Frankrikes starkaste sida. Tror de flesta svenskar som kommer till det här landet kan skriva under på det. Det senaste dagarna har jag fått känna på detta faktum extra mycket i form av bank- och skolärenden. Jag har tidigare haft problem med min bankman som är en virrig ung snubbe från Marseille som är den enda som talar engelska på kontoret. Denne unge herre pratar hellre fotboll än bank när man besöker honom. Så när problem uppstår i form av konstiga brev i brevlådan som man inte förstår fullt ut på grund av språket, då står han handfallen. När man senare istället går till närmsta bank för att få tala med någon annan då ryter de åt en om man inte riktigt gör saker och ting på deras sätt, deras långsamma och alltid alltid ologiska sätt. Som att enbart en åt gången får gå in genom dörrarna (jag har då ingen aning om varför). Så om jag kommer i sällskap med Max så får den ena av oss stå utanför och vänta till den andra gått in. Sedan när den första är inne är det okej att den andra stiger in. Kö bildas därinne men det är ingen fara så länge man går in en och en, och gör du inte det får du dig en redig utskällning!
Eller som på Sorbonne när man får stå i kö efter kö och får lapp efter lapp och hela systemet är så otroligt långsamt och ogenomtänkt att du bara vill slita håret av dig och skrika ‘varför???’. Det som förvånar mig är att de själva verkar trivas så bra med det här. När jag skulle hämta ut mitt schema fick jag stå i kö i en halvtimme för att få ett papper med mitt namn på och en hög med onödig information. Bakom disken satt tre personer; en som tittade på mitt studentkort en som tog de fem olika informationsbladen och la ihop dem för mig och en tredje som satt med armarna i kors och kollade att de andra två gjorde rätt. Säg mig, kunde de inte ha förberett informationsbladen innan och säg mig kunde de inte ta varsin elev så att kön kunde gå tre gånger så snabbare? Jo men tjena, när jag då är färdig ska jag ställa mig i ytterligare en kö för att få min bok. Eeeh… kunde de inte haft en hög med böcker på första stället? Så ja, klart det visar sig att jag har fel schema, ett schema som krockar med mitt jobb. Trots att jag varit hos dem både en och två gånger tidigare och fint stått i kö länge länge för att deklarera att jag kan absolut inte ha skola vissa tider då jag jobbar! Så till en tredje kö för dagen tänker jag, men av någon anledning har de bestämt sig för att stänga kontoret just och unikt den här dagen. Istället får jag komma dagen efter och så där håller det på precis hela tiden på Sorbonne och på banken. Vi ska inte ens börja om att prata om mataffären… det får bli i ett annat inlägg.

Men när jag väl började skolan glömde jag bort allt det där snabbt, för min vy från klassrummet var återigen oslagbar och jag tackar Sorbonne för att ha lokaler på sådana härliga platser.
När jag stiger ut från skolan skymtar jag Notre Dame. Sorbonne, du är förlåten. Paris har återigen stulit mitt hjärta.

English: The French administration is very slow and ancient. The banks, Sorbonne, malls, everywhere you go basically. Coming from fast and modern Sweden this can be really annoying sometimes and I’ve had my share of irritation and frustration many times. But luckily, the view from my classroom makes me forget how awfully slow Sorbonne can be sometimes and as I fall in love with Paris again I forgive and forget all the long slow lines and unneccessary papers.

Halva dagen gången

I morse var jag och Max väldigt hurtiga om jag får säga det själv. Redan klockan 8.00 ringde klockan, supertidigt för två morgontrötta själar. Ni får skratta hur mycket ni vill. Hur som haver. Vi åt en snabb frukost och innan 9.30 lyckades vi komma ut! Jag sprang och lämnade mitt CV som jag skulle och pratade med ägaren i cirka 2 minuter innan jag kunde springa iväg igen. Minst sagt en snabb intervju, det bådar inte gott. Han verkade fått in många intresseanmälningar. Men jag är glad ändå då jag för varje möte får öva på min franska lite! Det börjar bli lite roligt det här.
Sedan gick vi runt hörnet och satte oss på ett fullspäckat café med massa fransoser som drack sitt morgonkaffe med en pain au chocolat eller en croissant. Så vi gjorde desamma exklusive bakverken. En mycket stark men ack så god kaffe. Max trodde den var stark just för att det var en morgonkaffe. Kanske det?
Vi drack och filosoferade om framtiden och när kaffet var uppdrucket tog jag med Max in på Le Bon Marché som låg mittemot, för att visa på hur fransmännen shoppar: lyxigt.
Det är lustigt det här med namnet. Bon marché betyder ‘bra köp’ och man syftar då i vardagligt tal på att det är ett fynd . Som när man varit på marknaden och prutat ner priset en massa, då har man gjort ett ‘bon marché’. Så namnet blir lite vilseledande då det i det här fallet betyder ett ‘bra köp’ som i ett ‘fint köp’. Madame Jehiel, min professor, brukade skratta mycket åt det här och förklarade det här för oss så vi inte skulle bli lurade av Le Bon Marché, ha! 

Vi tittade lite snabbt på damkläderna från Chloé, Marni, Dries Van Noten, Celine…. men eftersom jag fick sån ångest över hur fint men så dyrt allt var så tog vi istället rulltrapporna till översta våningen för att titta på de coola möblerna och det gamla glastaket i Art Deco-stil. Mycket fint.
Efter Le Bon Marché var det dags att bege sig till Ed för att veckohandla igen. Pust. Tur var väl det då att vi passerade sådana här finurliga byggnader som den ovan med porträtt i fönstren, så promenaden dit blev lite mer intressant.

Så här ser förresten vårat skafferi ut. Det är inte ämnat att vara skafferi men man tager vad man haver, och det här är vad vi haver. Så vårt skafferi står bredvid ‘soffan’ i vardagsrummet. Glamouröst, don’t you think? Speciellt nu när den är fylld med massa konserver från Ed!
Snart ska vi iväg på nya äventyr! Max har nämligen ledigt idag :)

Gah!

Hahaha! Den här bilden tog sura trötta jag i morse för att snabb-blogga för er precis innan jag skulle springa iväg till Sorbonne för inskrivning. Ville visa er resultatet av insomnian som har börjat ta över mitt liv igen. Jag kunde inte spänna upp ögonen i morse alls, vilket är nödvändigt när jag sminkar mig. Kändes som jag skulle stretcha ut linne, det vill säga ingen elasticitet what so ever. Det dåliga resultatet av jobbsökandet gjorde mig ännu grinigare lagom till jag skulle hem. Jag ger upp! I surrender. Jag kan inte ta heltidsjobb, jag talar inte flytande franska och ja jag måste studera samtidigt. 
I morgon lovar jag mindre bitterhet. Behöver bara sova lite.