
Kom just hem från en powerwalk. Jorå serrni, det nya livet. Som jag startar ungefär femtioelva gånger per år. Men nu så. Den här gången gäller. Eller hur? Tills nästa gång i alla fall. Men i mitt nya desperata försök, tror ni inte regnet börjar ösa ner? Femtio minuter var jag ute och gick. Sista kvarten spenderades under en himmel som bestämde sig för att öppna sig som om det inte fanns en morgondag. Synd jag glömde ta med schampot.
Vet ni, jag önskar verkligen jag var bättre på att träna. Jag är så långt ifrån träningsperson man kan komma. Gymmet älskar jag, likaså yoga. Och afrikansk dans. Yoga är nog det bästa som finns, för både kropp och sinne. Men… utan träningskort kan jag bara inte få tummen ur. Att gå ut och springa finns inte. Går inte. Kan inte. Har alltid avundas tjejerna i klassen som varit träningsnarkomaner. Där har jag gått och känt mig slapp. Trött. Dålig kondis. Jag tackar mina gener för att jag inte ser värre ut. Tack tack. Tack.
Och så hade jag en annan sak på hjärtat. Det här med bloggen alltså. Jag vill så gärna göra den mer personlig. Även om det är svårt. Vad kan jag säga? Vad ska jag inte säga? Vad borde jag säga? Massa tankar. Största hindret är nog ändå språket. Inte svenskan alltså, utan engelskan. För det tar sådan tid. Så mest drar jag mig för att spåra ut, formulera, nyansera. Bara för att översättningen inte ska bli lång. Men nu tänker jag. Att inte alla inlägg måste vara på engelska. Kanske är det okej ändå? Visserligen kommer vissa då tacka för sig. Tror jag. Men jag behöver få berätta vissa grejer utan att jag känner att jag lägger ner halva livet på att översätta. Så då kommer jag hänvisa till bästaste (mening) Google Translate. Som i och för sig inte alls är så fläckfri men bäst i test. Och så kan jag ju bara göra en sammanfattning istället. Vad tror ni?
English: Just got home from a powerwalk. Oh yes dudes, the new life. That I start approximately fifty eleven times each year. But now. This time it is it. Right? Until next time at least. But in the middle of my desperate attempts, don’t you think the rain starts pourring down? Fifty minutes I was wasling. Last fifteen I spend under a sky that had decided to open up as if there wasn’t a tomorrow. Too bad I forgot my schampoo.
You know what, I really wish I was exercising more. I am so much far away from being a training person. The gym I love, yoga also. And African dance. Yoga is probably one of te best things that exists, both for body as well as soul. But… without a gym membership I just can’t make myself do it. To go out running doesn’t exist. Cannot. Have always envied the girls in my class who have been trainoholics. There I have been watching, lazy. Tired. I thank my genes for not looking worse. Thanks thanks. Thanks.
And then I had something else on my mind too. This thing with the blog. I so much want to make it more personal. Even if it’s hard. What can I say? What should I not say? What do I need to say? Lot of thoughts. Biggest obstacle is the language after all. Not the Swedish that is, but the English. Cause it takes such a long time. So mostly I try to not be drawn with, formulate, nuance. Just to make the translation short too. But now I am thinking. To not make all the posts in English. Maybe that is okay anyway? Certainly, I am sure some will say goodbye and leave then. I think. But I need to tell abut things without feelinf that I put half my life on translating. So then I will refer to bestest (purpose) Google Translate. That okay, may not be flawless but best in test. And then I can just make a summary instead. What do you think?