Kategoriarkiv: Typiskt Franskt

What is it I don’t see here?

I guess Paris was trying to make things difficult for me so I wouldn’t miss it as much. Last Friday I called my landlord after have been emailing him for two weeks about meeting up. Since he never answered the emails (our communication was always through email) I called him up instead. Explained that it was really important that we met soon because I leave in a couple of days. And I really had to meet him to make a closure of this contract of ours and get my deposit back. So he told me to meet him up on Saturday at lunch. I asked if we could meet earlier the same day cause I had a lot of plans. No, it was better to meet at twelve. Oh well. I cancelled my other plans.

There is a golden rule about appointments here in France. Never be in time. Cause they never are themselves. Even my professors at Sorbonne told us foreign students that. I had experienced Mr Landlords late arrivals before so instead of 12.00 I was there at 12.05. Late for me. I felt bad, what if he was in time this time? Of course he wasn’t. So I waited until 12.25. Felt my day was passing away and gave him a call. I couldn’t just stand there like an idiot because of this cultural thing. And this was his proposed time, not mine. He answers immediately, we do the formalities and then he tells me he can’t come. He had been home, busy doing something else all morning. Say what? Did it never occur to him to call me? Was I just going to stand there forever? I told him that since I had been waiting until now we might as well get it done so I could come to him right away (a block away). – No, another day. Perhaps Monday? – But I leave Tuesday! – Then Monday is perfect.

We realised that Monday doesn’t work. So boyfriend called and told him Sunday is a must. It was alright, he couldn’t say no to him.

So I was afraid he would cancel on me again, it seems to be a common behavior. And don’t people in France call when they can’t come? Is the person waiting supposed to call and check what’s going on? What is it I don’t see here? However, he did come. After thirty minutes. With a lot of bad news for us. I was totally chocked, confused and angry. How can you come with such bad news the day before we leave?

It was now up to me to do something. Men! Or is it French men?

Fortunately I managed to saved his ass, and ours too along the way. Without having to tell everything let me put it this way; his lazyness forced me and boyfriend in a bad situation. I used my power woman skills and fixed everything for him during only a couple of hours. He was rather greateful, I assure you. And ashamed too.

All I can do is just wait and see

I feel rather shitty right now. I am afraid to get robbed on a lot, lot of money and nothing is quite sure yet. The power is not in my hands. All I can do is just wait and see.

I will tell you all about it when it’s over. Can’t say much now. All I can say is that the French system is taking all the energy I’ve got. I wish I was a baby and could just cry through all of it. Instead I will have to fight for everything constantly. Don’t get why things can’t be easy here. They do anything to make you just surrender.

I know money comes and goes, but in these huge amounts, I just can’t let them go. We have done all we could and thought was right. Still I am here and might be paying for something that wasn’t my fault.

This week have been a constant fight against the system. Closing everything down wasn’t as easy as I thought. Or did I really think it would be easy? I think I just thought it wouldn’t be this difficult. It’s difficult as hell.

Det ska bli så skönt att slippa dig

Ursäkta uttrycket, men jag blir så jävla arg. Jag måste ha världens sämsta bankman. Inte har jag erfarenhet av någon annan bankperson på BNP här i Paris som skulle vara bra överhuvudtaget ändå. Kundservice existerar inte alls på denna bank. Oavsett kontor. Låt mig ta det från början.

När jag startade mitt konto för ett år sedan bad jag om en engelsktalande bankman, kunde vid den här tidpunkten inte en enda mening franska så det passade bäst så. Inte visste jag att det skulle leda till någon sorts inkompetent idiotjävel från Marseille som bara snackar öl, fotboll och brudar – på ditt bokade bankmöte!

Hur som haver, jag log och svalde och försökte nöja mig med att jag i alla fall förstod det som kom ur hans mun. Öppnade bankkonto och bad om ett Visakort så snabbt som möjligt. Utan visakort – omöjligt att köpa ett internetabonnemang visade det sig. Utan internet – isolerad från familj, vänner, nyheter, information. (Kom ihåg att jag fortfarande inte kunde franska, därmed var det lite livsnödvändigt för mig att få information någonstans ifrån eftersom det här landet har någon form av mindervärdeskomplex när det kommer till språk.) Så käre bankman lovade att skynda på processen med Visakortet så skulle det vara framme om en vecka. En vecka som sedan blev två. Tre. Fyra. Fem. Ja sex veckor tog det. Tror det eller ej. För käre bankman glömde att skriva på något papper på vägen. Idiot. Notera då att jag varje vecka under de här sex veckorna steg in på hans kontor och försynt frågade hur det gick med mitt ärende varvid han var gång avfärdade min oro med att han inte kunde styra systemet minsann och nu var det bara att invänta.

Så sex veckor av ett liv i en isolerad, analfabetisk bubbla. Jag kunde varken köpa telefon eller internet. Klart som tusan jag var förbannad. Idioten till rumskompis (inte kära Veronica mind you!) hade också bestämt sig för att inte tala om det här för mig (hon fick reda på det före) ifall om att jag kanske skulle bli upprörd. Eeeh. Say what? Ifall om att jag skulle bli upprörd? Hon fick sig också en liten utskällning efteråt. Precis som käre bankman som inte alls hade förstått att mina besök varje vecka faktiskt inte berodde på att jag var sysslolös utan desperat efter något som var fem veckor försenat.

Ja… så där började relationen mellan mig och käre bankman. Men sedan fortsatte den bra. Han höll sig i skinnet så jag höll mig i skinnet och vi behöll en artig relation.

Tills nu. Då jag blir… inte rasande nej. Det kan jag inte säga. För jag har inte längre några förväntningar av idioten överhuvudtaget. Men jag blir snarare så förnärmad. Jag ska stänga ner mitt bankkonto på BNP. Så jag mejlar in och säger att det är bråttom. Jag åker ifrån landet om en vecka och måste stänga ner kontot så fort som möjligt. Som svar får jag: Jag är på semester till sjunde september, du gör bäst i att skriva ett brev till oss som du signerar och ber att få kontot stängt.

Ett brev? Och hur i helskotta ska jag veta att det verkligen blir nerstängt sedan då? När det kan ta sex veckor att få ett Visakort? Samt hur har du tänkt att jag ska formulera det här på franska? Jag har ju under ett års tid förbannats med dig för du tycks vara den enda engelsktalande bankmannen på mils avstånd?

Så jag gick till ett annat kontor idag i mina egna kvarter. Men nej. Du måste gå till just den bank du öppnade kontot på. Hej i-land. Spelar ingen roll att BNP finns i varje hörna i den här stan. Men okej. Jag beger mig till ursprungskontoret och erkänner mig besegrad. Jag får skriva det där satans brevet.

In stiger jag och vad ser jag inte då? Min egen förnäma lilla bankman i egen hög person sittandes på sitt kontor på möte med klient. Vad hände med semester till sjunde september undrar jag då? Jag kliver fram till receptionisten och börjar tala om mitt ärende. Hon tittar inte ens på mig. Jag rabblar upp mitt ärende till ett ansikte som mest liknar en vägg (ni vet, det där med icke-existerande kundservice?) och frågar om jag kan skriva ett brev för att stänga ner mitt konto. Ett brev? (Fortfarande tittandes åt ett anant håll) – Ja ett brev. – Men varför tar du det inte med din bankman? – Han är på semester svarar jag. – Nej, han sitter ju där på möte; säger hon som om jag vore världens största idiot. – Jo men är han inte egentligen på semester då? Tänker jag och säger jag, för jag tror att han kanske bara kommit in för ett undantag.

Summa kardemumma: Receptionisten tyckte jag var en utländsk idiot. Käre bankman var inte alls på semester och hade inga planer på att vara det. Så hon bokade in mig hos honom imorgon. Käre bankman ljög alltså av någon anledning. Käre bankman verkar fortfarande inte heller veta att jag ska träffa honom imorgon. För käre bankman skickade precis ett mejl till mig där han förklarade hur jag skrev det där brevet på franska.

Käre bankman. Det ska bli så skönt att slippa dig.

English: I hate my contact person at BNP. Okay, calm down. Hate is a strong word. I know. I despise him, fair enough? He is a jackass. An idiot. Incompetent. Coward. So, now that I am quitting my bank – let me put it this way: Glory days. No one is happier than me right now. Aaah… don’t know why I wrote the whole thing above in Swedish. It was one of those moments when I just let my heart speak and my fingers follow, I think you know what I mean huh? So… google translate? Sorry. I am just too mad right now. Chill pill please.

I could lick the walls how clean it is

Okay so while I am complaining about my Internet I might as well continue complaining about the whole apartment. You see, I Hate this apartment I live in. Hate. When I moved in I hated it too. Coming from a really big apartment with two bedrooms, one living room, several closets, real kitchen and two bathrooms it was really hard to sqeeze into this one. Although I am and was fully aware of my luxurious existence in the first one. But I learned to live with this new place. For five months I ignored my inner feelings and realized that living in the central of central Paris had it’s sacrifices. Why? Well.

*Walking distance to everywhere. I mean the Louvre in five-ten minutes. The f*cking Louvre!

*Not to mention the coolest cafés with the most interesting histories. Sartre! Picasso! de Beauvoir! Greco! Hemingway! Dalí! …!

*The chic neighbors. – Gotta love the ladies and their Loubotins, Fendis, Balenciagas, Louis Vuittons…

*The fact I was living in a smaller version of Oxford Street – shopping!

*Silence, total silence from the streets.

*My own bathroom (trust me, that is not anything you take for granted as a poor student in Paris.)

*Most beautiful park in Paris one block away. The place to be for a true Parisian scenery.

*All I need and more (besides two things) within hundred metres.

*Two rooms – one bedroom and one living room – I could change environment in my apartment compairing to other poor souls I know.

*I dreamed away each time I saw the roof tops and the towers of Saint Sulpice from my cute balcony. Even more when it rained. I felt like a French version of Carrie when I was typing on my computer, blogging for you.

*I loved the fact of living in the same area as the writers, actors, singers, designers, philosophers… I pretended I was going to be one of them when I got older and join them over an espresso at one of the lovely cafés. I just had to find my own thing. Eeeh. To be continued.

*… and so on. Dreamy. Lovely. Chic. Historical. Paris.

However there was bad things too.

*Dirty. So dirty. We were four people that spent three days just cleaning the shit. And it never got clean enough. I still clean it constantly. I clean this small place more than I clean my three times larger apartment in Sweden. Weird.

*The kitchen. Or can I even call it a kitchen? You bump into it as soon as you open the door to the apartment. There are only two hotplates, one zink and a refrigerator. Nothing else. No oven, no place to put your dishes. Nothing. Oh, and I can’t barely reach to the only, single cabinet. My arms only reach to the first shelf.

*The fact that I could never go out looking like crap. Not that I never like to do anyway. But who knows, maybe? I’d like the opportunity. But when the women are standing in the line of Monoprix buying their salads and wine in the latest fur from Givenchy I simply could never…

*The horrible stairs. Six floors. Oh well, good exercise you might think. So did I. But after a while, not so much fun anymore. I assure you. Especially if you forget something when you just hit the ground floor. Or have a big, heavy suitcase. Or have been food shopping. Or wear heels and are a bit, just a bit, drunk.

*Never my own things. My own style. My own whatever.

*The bloody shower. I can never take a really long hot shower. But that is common for Paris I guess. If your name’s not Mme Paradis.

*The space. Or which space? There is no space. I can’t dance by my own here. Which was the first thing I did when I arrived to my Swedish apartment this summer. Without even thinking about it. Just danced. Glory times.

*And those two only things missing in this area (as mentioned above): a tailor and a shoemaker. Does everyone have a private one in this posh arrondissemang? Everywhere else in Paris you find them everywhere!

Gaah! Reading the second list I get really upset. Reading the first one though, makes me really happy again. I could add so much more on both lists. But geez such a long post. Let’s stop now. Watch the pics instead, that I took from my apartment. Does look cute though, sort of.

- By the way, Sweden really spoils me. Gosh. I love my apartment there. I could lick the walls how clean it is. And spacious. And light. And comfy.

My ‘living room’. I have watched that tv perhaps six times…

The not so lovely kitchen.

The alright toilet with the dreadful shower. Sweden spoils me. Okay, gotta love the window though.

Rest of that charming small living room. I decorated the walls with posters from Fashion Week since there were big cracks all over.

The room where all magic happens. What a crib right? We have skyview from here – I find that rather luxurious actually.

From the living room through the hall/kitchen passing the bathroom and into the bedroom. (I use the door to the bedroom as a hanger for all my scarves. I miss my walk in closet in Sweden.)

Internet sucks

Okay so I just took some pictures of my shopping today. But can’t post them right away. Why is that? Cause my Internet sucks here. Right now my boyfriend is using it and if I upload any pictures or websites his work will crash basically. So here I am… hating on everything that is administration or technique in this country. Will have to get back to you later. Now I’ll do some cleaning instead.

Parisians love abbreviations

Idag fick pojkvännen bestämma kvällens program. Då bidde det Mcdonalds och bio. Vi är ett väldigt sofistikerat par om ni nu hade missat det. På bion stötte vi på en herre som gav oss fribiljetter till bion. Han kunde inte använda dem själv och frågade om vi ville ha dem eftersom de skulle gå ut samma kväll. Vi tacka och tog emot och pojkvännen var extra glad. Så var kvällen gjord. Vi såg Prince of Persia och jag tyckte det var rätt festligt eftersom jag älskade dataspelet när jag var barn. Spelade den på vår familjs Macintosh, som man sa då. Inte Mac som vi säger idag.

På tal om förkortningar. Parisarna älskar förkortningar, allt ska förkortas. Så Mcdonalds heter till exempel Macdo här. Första gången någon frågade om närmsta Macdo fick jag verkligen tänka till. Kan ni gissa vad följande ord betyder: Ciné - Sympa - D’acc - Resto. Det var de jag kom på nu. Kan ni fler? Kom igen nu och hjälp mig fylla på så fall!

Jo, filmen var okej. Jake Gyllenhaal var bättre i rollen än jag förväntade mig. Snygga miljöer. Klyschiga repliker. Vackra kvinnor. Hårda, svettiga män. Töntiga skämt. Perser som talade engelska. En sann äventyrsrulle med andra ord.

English: Today my boyfriend got to decide the schedule of the evening. Mcdonalds and cinema. We are a very sofisticated couple if you didn’t know that. At the cinema we met a man who gave us free tickets to the movies. He couldn’t use them himself so he asked us if we wanted them since tonight was the last day before they got expired. We gladlt took them and thanked him and my boyfriend got extra happy. His evening turned perfect. We saw Prince of Persia and I thought it was rather cool since I loved the computer game when I was a child. Played it on our familys Macintosh, as you called it back then. Not Mac as we say today.

Speaking of abbreviations.Parisians love abbreviations, everything is shortened. So Mcdonalds for example is called Macdo here. First time someone asked about nearest Macdo I had a hard time understanding. Can you guess what following means: Ciné - Sympa - D’acc - Resto. Okay that’s what I could remember for now, do you know more? Come on and helpt me fill up then!

Oh yes, the movie was okay. Jake Gyllenhaal was better in that role than I expected. Nice environments. Clichée-ridden lines. Beautiful women. Hard, sweaty men. Geeky jokes. Persians who spoke English. A true adventure movie in other words.

[youtubeplay id="bZ7Li5w2I-k" width="720" height="500"]

Soft drinks and Michael Jackson

Här kommer en unik bild. Som tidigare inte synts i bloggen innan och kommer med stor sannolikhet inte synas så ofta efteråt igen. Coca Cola. Denna världens populäraste dryck. Jag vet inte vad andra ser i det men för mig är det rena blaskan. Förutom två tre gånger per år. Då sätter suget in. En kraftig sug jag inte kan motstå. Så då låter jag mig sköljas med. Kroppen har liksom sagt sitt. Går med bestämda steg in i närmsta butik för att plocka på mig en flaska. Är alltid lika konfunderad och vilse bland alla etiketter och namn. Vad är Zero? Och Maxi? Och fanns det en Plus också? Jag rör mig aldrig i dessa hyllor och känner mig som rena rama tönten när jag måste fråga vad allting betyder. Den här gången blev det den tjejiga versionen: Sans calorie, sans sucre, sans caféine. (Sant=utan) Sedan dess har jag glupskt hällt i mig tre-fyra glas. Nu känner jag mig inte så sexig. Det var det, tack för den här gången så ses vi om ett halvår igen kära coladryck! Fråga mig inte var begäret kom ifrån. Jag skyller på den kvinnliga mystiska kroppen.

Parisarna för övrigt älskar Coca Cola, eller Coca som de kallar det. Men light. Alltid light. Här dricks nästan lika mycket ‘Coca’ som vin på uteserveringarna.

Kom precis på ett roligt minne förresten. När jag var liten, innan jag kom till Sverige, så bodde jag i öknen i Irak. Där drack vi Pepsi (Eller Bebzi hette det eftersom arabiska alfabetet inte har bokstaven ‘P’) varje dag för det var billigare än vatten. Och det vi kände till om västvärlden det var just läskedrycker och, lustigt nog, Michael Jackson, må han vila i frid. Läskedrycker och Michael Jackson. Det var vår kunskap om västvärlden. Han var rätt stor om man säger så.

English: Here comes a unique picture. Who previously haven’t been seen in the blog and will most likely not be seen again that often. Coca Cola. This wide world popular drink. I don’t get why this drink is so popular, for me it’s not intruiging at all and I don’t get the point. Except two-three times a year. When I all the sudden feel the craving. A such strong craving that I can’t resist it. So I let myself go with it. My body has spoken sort of. So I walk into nearest shop to pick up a bottle. Always confused and lost in the hundred labels and names. What is Zero? And Maxi? And is there a Plus also? I usually never see these shelves so I feel like a nerd when I have to ask what everything means. This time I took the girly version: Sans calorie, sans sucre, sans caféine. (Sant=without) Since then I have greedily poured down three-four glasses. I don’t feel that sexy. That was it, thanks for this time and see you in a half year or so dear Coke! Don’t ask me where the craving came from. I blame it on the mysterious woman body.

The Parisians moreover love Coca Cola, or Coca as they call it. But light. Always light. They drink almost as much ‘Coca’ as wine in the cafés.

I just remembered a funny thing by the way. When I was a child , before I came to Sweden, I used to live in the desert in Iraq. There we drank Pepsi (Or Bebzi since the Arabic alfabet doesn’t have a ‘P’) every day since it was cheaper than water. And the things we knew about the western world was soft drinks and, funny enough, Michael Jackson, may him rest in peace. Soft drinks and Michael Jackson. That was our knowledge about the western world. Let me put it this way, he was rather famous.

Expensive Paris

Gick förbi det här. Ägnade inte så mycket tanke på dem fram till jag såg prislappen. FEMTON euro? För två fula, gröna porslingsankor utan funktion? På Saron skulle dem sålts för EN KRONA. Jag pratade med pojkvännen om vår kommande sommar i Sverige precis och något vi båda kunde konstatera var att det ska bli så himlans skönt att slippa de galna priserna här. Lunch för sjuttiofem kronor? Nästan gratis ju.

English: I walked pass these. Didn’t think about them that much until I saw the price tag. FIFTEEN euros? For two ugly, green ducks in china without a purpose? At Saron these would be sold for TEN CENTS. I talk to my boyfriend about our upcoming summer in Sweden and we both were looking forward to excape from the crazy costs here. A lunch for secen euros? Thats almost for free.

The Parisian look

Vilka andra presenterar den typiska franska looken bättre om inte dessa två snygga halvsystrar? Charlotte Gainsbourg (tre översta fotona) och Lou Doillon. Sistnämnda en riktig modeikon i Frankrike numera. Döttrar till Jane Birkin, även hon en skönhet. De båda systrarna har den rätta looken; osminkat, perfekt och fläckfri hy, brunt långt och ofixat hår, avslappnad klädstil som ser ut att bara ha slängts på utan tanke men som egentligen har krävt en massa tanke. I Paris ska du se chic men avslappnad ut. För mycket detaljer, för fixat/färgat hår, för mycket smink… allt det där är tecken på att du inte hör hemma här. En snygg kvinna är en kvinna som har självförtroende och vet att hon kan gå på Paris gator utan allt det där. Här är du född med skönheten. Kom ihåg det. (Foto: Klicka på bilden)

English: Who else represent the typical French look if not these two gorgeous half sisters? Charlotte Gainsbourg (three first pictures above) and Lou Doillon. The second one a fashion icon in France nowadays. Daughters to Jane Birkin, which too is a natural beauty. They both sisters has the right look: no make-up, perfect flawless skin, brown long undoned hair, a laidback style that seems to just have been thrown together without any thought but which really has a lot of effort behind. In Paris you have to look chic yet laidback. Too much details, too done/dyed hair, too much make-up… these are all signs of you not belonging here. A beautiful woman is a woman who has confidence and who can walk the streets of Paris without all that. Here you are born with the beauty. Remember that. (Photo: Click on the pictures)

Retro cars

Jag är en retrojunkie. När vi fick i uppgift designa bilar på min utbildning på Chalmers tog jag inspiration från äldre modeller. Det är då en fröjd för ögat var gång jag ser en sådan här pärla på Paris gator. Det som är mest spännande är att sådana här gamla retrogodingar inte alls är ovanliga här. Varannan var tredje dag får jag vila ögonen på dem. Är det inte fantastiskt att de fortfarande får användas? Speciellt på sådana bullriga gator som i Paris. För visst är de förbjudna att köras i Sverige? Hur är det i andra länder? Parisarna verkar mest vana. Men jag kommer nog för alltid ställa mig i ledet med turister när det kommer till det här ämnet, för jag är lika fascinerad var gång. (Foto: Ferferi)

English: I am a retro junkie. When we got the task to design a car at my university in Gothenburg, I took inspiration from old models. It is therefore a pleasure each time I spot one of these pearls in the streets of Paris. What is most exciting is that these retro candies aren’t at all unusual here. Every other or third day I get the pleasure to rest my eyes on these beauties. Isn’t it fantastic that they are still allowed to be used? Especially in the hectical streets of Paris. Cause aren’t they forbidden in Sweden? How is it in other countries? The Parisians seems very used to it though. But I will forever stand together with the group of tourists when it comes to this subject, cause I will always be fascinated. (Photo: Ferferi)