Surmulen

Okej så veckorna bara far förbi. Känns som jag nyligen flyttade till Stockholm. Däremellan klämde jag in USA. I nästa vecka utmanas jag för första gången riktigt på mitt jobb. Det är med skräckblandad förtjusning jag nu pluggar på inför det. Därefter, om åtta dagar, så far jag iväg till Dublin. Där väntar en veckas utbildning med kollegor från Afrika, Europa och Mellanöstern, som också de är nya på företaget.

Så. Ni förstår. Denna tysthet. Just nu i detta nu är jag så trött i kropp och knopp att jag mest är surmulen. Inspirationen lyser med sin frånvaro på den kreativa nivån. Ögonbrynen rynkas ihop.

Lägg till att jag är så ytlig så jag saknar mina kläder, mina skor, mina smycken…

Ni hör. Jag glömmer alldeles bort vilket bra liv jag har. Bra kille. Bra jobb. Bra hälsa. Nu är jag mest bara surmulen. För orken sprungit sin kos.

Men jag älskar det.

Mitt jobb var det ja

Pust. Flås. Och hej!

Jösses. Sicken intensiv vecka jag haft. Seattle. Staden i sig var väl helt okej. Men veckan! Vilken vecka! Galet intensiv, utmanande och lärorik.

Hörrni. Ni är många där ute som frågat mig var och vad jag jobbar med. Avsiktligt har jag avvaktat med att svara för jag vet inte alls hur jag ska hantera detta i bloggen. Mitt jobb är på något sätt en del av mitt privata liv vill jag anse, då jag trots allt vill hålla en professionell nivå på min arbetsplats och gentemot människor jag möter i den kretsen. Men tusan vad tråkigt det är med bloggare som skriver A men inte B. Eller hur?

Så okej. Here we go. Jag jobbar på ett av världens största IT-företag. Sedan kan ni kanske lägga ihop ett och två till tre. Jag är teknisk rådgivare på företaget och jag trivs som fisken i vattnet. Det är oerhört krävande men ack så triggande!

Veckan som gick bestod av en teknisk mässa på hög nivå. Tusentals kollegor från hela världen som hade tekniska inriktningar samlades för föreläsningar, nätverkande och festande. Jösses. Utmattning är bara förnamnet. Galet roligt är mellannamnet. Jetlag kanske efternamnet? Nej vad vet jag. Allt jag vet är att jag är ännu mer förälskad i det jag gör.

Nå, nöjer ni er med det här svaret? Eller behöver ni mer?

25 år

Man glömmer så snabbt. Sitter i min kvadtratiska yta i en skyskrapa i downtown Seattle. Solen skiner in varvid min fina kollega och tillika för närvarande hotellrumskamrat sträcker fram ett inslaget paket. ”Jag har en sak till dig” säger hon. Till mig? Varför det? ”Du fyller ju år idag!” utropar hon. Just det ja! Vet inte hur många gånger hon nu påminnt mig de senaste dagarna. Men snabbt har jag glömt det igen. Jetlag, storslagna Amerikat, sightseeing och allt vad det är. Med massa jobb, flytt och allt vad det varit på sistone. Då glöms en del bort. Det ”mindre viktiga”. Hamnar i skymundan. Ändå blir jag en kvart sekel. Jösses. Hur gick det till?

Från och till har livet känns oändligt långt. Andra gånger känns det som det går fasligt snabbt. Just idag, då känns det som att det gått alldeles för snabbt. Men så tänker jag på allting som varit, och kanske gick det för långsamt vissa gånger ändå.

Men nu. Är jag precis där i livet som jag önskar befinna mig. Just nu, har jag så mycket jag är tacksam för. Så mycket som ger mig ro. I sinnet. Kroppen. Minus jetlag. Men ändå. Ni förstår.

Så en kvart sekel. Det borde firas?? Det borde firas! Jag borde fira. Det får bli i sommar. Ja så får det bli. När ruschen har lagt sig. Idag ska jag istället njuta av dagen med enbart mig själv som sällskap. Gå ner  till hamnen. Ta en kaffe. Sträcka hakan i luften för att stirra storögt på de ståtliga skyskraporna. Spana och speja.

Tack A-M för att du tänkte på mig idag, när jag inte gjorde det själv.

Arlandarakan

Great. Det är snöstorm. Den så kallade Arlandarakan är avstängd. Just idag. Just nu. När jag är på väg till Arlanda.

Fast å andra sidan. En bil hade voltat. Därav avstängning. Så mig är det nog minst synd om.

Myran Ferferi

Uppe med tuppen. Med en förkylning i högsta hugg. Erfarit Stockholmarnas morgonrusning i tunnelbanan. Som myror på uppdrag. Seriösa, sömndruckna och brådis. Får passa mig med min stora resväska. Gäller att inte vara i vägen för karavanen av myror på rad i de mörka tunnlarna. En syn för gudarna.

Med världen i min famn

Vibbar av Amelie och trädgårdstomten. Jag och min jordglob på väg till en mellanlandning mellan Göteborg och Stockholm. Här ska den få vila i ett par månader tillsammans med ett tjugotal flyttkartonger. Det har varit en redigt hektisk helg. Har någon av er flyttpackat på enbart två dagar? Än mindre hyrt och hyrt ut lägenhet på mindre än en vecka? Jobbat samtidigt? Gratulerar då vet ni vad jag pratar om.

Nu åker jag upp med fyra små resväskor. Mer än så fick jag inte med mig. Resten av prylarna och kläderna får vänta.

Hejdå lägenhet. Hejdå Göteborg.Nästa gång vi ses är jag blott en besökare.

Cheap Monday AW11

[youtubeplay id="cK1fqxpibwA" width="720" height="580"]

Gårdagen bjöd, som tidigare nämnt, på modevisning. Skyndade mig in till stan efter jobbet för att få mig åtminstone en liten glimt av den svenska modeveckan innan den tog slut. Ja för en hel vecka är det ju knappast. Utan snarare tre dagar. Vilket är oerhört futtigt kanske. Men det är tre riktigt välfyllda dagar som vi kan vara riktigt stolta över.

Cheap Monday bidde det. Och hur visningen var kanske jag ska låta experterna få uttala sig om, även om jag bara håller med hälften av gångerna visserligen. Bäst tyckte jag om en viss röd sammetsklänning som ska bli intressant att få klämma på när den kommer i butik. Men överlag var herrsidan mest intressant i mina ögon. Vad jag gillar mest med Cheap Monday är att allting är så bärbart. Tråkigt kan vissa tycka. Jo, jämför man med en parisisk visning à la Gaultier, eller varför inte Galliano, så ja visst. Men båda delarna har sin charm.

Roligast var det dock för min del att för första gången ta del av den svenska modescenen så nära. Jag har tidigare inte deltagit under svenska modeveckan. Så många virtuella ansikten blev helt plötsligt fysiska. Det var en stor massa som var inbjudna, hundratals! (Sympatiskt drag av Cheap Monday) Men där någonstans kunde jag urskilja bland annat Frida Fahrman (modeprofil Kanal 5), Andreas Wijk (modebloggare och sångare), Kleerup (låtskrivare och musiker), Cia Jansson (ELLEs Creative Director), Nina Johansson (moderedaktör Sofis Mode), Columbine Smille (stylistassistent och modebloggare), Marcella Mravec (moderedaktör Metro) och Margareta Van den Bosch (Creative Director H&M).

Bland annat. Om det nu säger er något. Måste erkänna att jag har noll koll på hur modeintresserade ni är, kära läsare. Så jag håller namndroppandet kort. Kika på videon ovan istället. Från slutet av visningen. När Örjan Andersson, Ann-Sofie Back och crew kommer ut för att ta emot folkets jubel. Lyssna också på den härliga musiken som Kleerup, dagen till ära hade komponerat ihop. Samme man hade även fått designa en t-shirt som vi på raderna längst fram hade lyckan att få varsin av. Till höger i bild har ni också Frida Gustavsson, denna modell som överöses just nu med lovord från modemaffian runtom i världen, och därmed också fick öppna hela showen.

Men jösses. Jag kan prata mode hur länge som helst. Har försökt hålla detta kort. Förhoppningvis också gott. Nu ska  jag krypa ner i sängen.

Ja men back on track, absolut!

Som en läsare påpekade har jag verkligen varit urusel på att uppdatera och underhålla denna blogg den senaste tiden. Med all förståelse visserligen. Ett nytt kapitel i mitt liv har påbörjats och med den kommer nya utmaningar, förändringar och måsten. Måste hitta ny lägenhet har till exempel varit en sådan typisk grej. Måste hyra ut gamla lägenheten en annan. Måste flytta mina saker till Stockholm ytterligare en viktig punkt.

Nu så verkar det mesta dock falla på plats tack och lov. Visserligen har jag en del kvar på listan att bocka av. Men jag kan på något sätt skönja slutet. Det har varit mäktigt och mäckigt att få starta upp på nytt. Det känns som att det på något sätt varit mitt signum den senaste tvåårsperioden. Men nu så. Torde jag vara kvar i en och samma stad för ett tag framåt i alla fall.

Vilken fager sådan också! Stad alltså. Visserligen ser jag mestadels tunnelbanor och rulltrappor när jag tar mig fram mellan destinationerna. Lite har jag dock sett och jo. Här kommer jag stortrivas. Till helgen kommer jag ner till västkusten för att säga hejdå till min fina lya. Där jag bott ända sedan jag flyttade hemifrån föräldrarna. Minus året i Paris. Ska packa ner mina prylar och ta med mig. Har bestämt mig att alla kläder ska få hänga med. Oavsett. Ingen utfrysning här inte. Jag har trots allt gjort mig av med kopiösa mängder med kläder senaste två åren. Så dessa är guldkornen.

Nu babblar. Imorgon ska jag ta mig tiden att berätta om modevisningen jag var på idag. Jo då. Lite mode hinns allt med fortfarande. Första gången jag besökte Stockholms motsvarighet dessutom. Lite kändisspotting blev det också. Men mer om det imorgon. God natt kära ni.