Ferferi has left the building

Här kommer inlägget jag liksom lite väntat med. Dragit ut på det tills jag känt efter ordentligt och varit säker. Ni vet förmodligen redan vad jag tänker skriva. Det har varit rätt uppenbart på sistone.

Jag varken vill och kan skriva här längre. Av många anledningar.

När jag började skriva menade jag inte alls att göra det till en sådan stor publik som det blev. Syftet var en resedagbok för mina närmaste om äventyren i Paris. Sedan gick det som det gick. Det eskalerade. Jag lärde mig en helt ny värld, fann massa nya bekantskaper, fick en utmaning i att fotografera och skriva mitt bästa. Just för att läsarantalet skrämmande nog ökade och ökade. Så bloggen blev ett heltidsjobb och ett redskap att förvalta väl helt plötsligt. Något jag inte alls förutsett. Jag menade också att sluta när jag var färdig med min resa. Men kunde inte riktigt med. Så mycket som jag lagt ner min själ i det.

Redan i augusti när jag kom hem från Paris så märktes dock en stor skillnad i mitt bloggande. Glöden försvann. För det var ju ingen Parisblogg längre. Grundstenen hade rubbats.

Numera jobbar jag heltid. Mitt liv har tagit en annan vändning än vad jag hade planerat. En väldigt positiv sådan. Och jag fick släppa alla mina planer och projekt. Sluta mina jobb. Flytta till en ny stad. Lägga idéerna på is.

För tiden. Den är numera knapp. När jag är ledig så vill jag just vara det också, ledig. Då vill jag inte behöva fota allt jag gör. Tänka på hur allt ska formuleras i skrift efteråt. Sätta mig vid datorn. Igen. När jag ändå sitter vi en dator mest hela dagarna.

Jag säger inte att jag slutar för gott. Kanske får jag längtan och skriver ett inlägg någon gång. Däremot vet jag att skulle jag fortsätta på riktigt så lär det inte hända i det här formatet. Jag har tillsammans med några kollegor startat  en ny blogg. En jobbrelaterad sådan. Så energin kommer hädanefter ligga där.

Men skriver jag för mig själv, så kommer det förmodligen ske mer privat.  Och på ett ställe som inte limiterar mina fotouppladdningar, raderar foton, tappar bort inlägg, ligger nere eller hindrar mig från att se statistik. Framförallt kanske också ett ställe som håller det de lovar. Det har varit problem sedan jag bytte hit för snart ett år sedan. Nu får det räcka.

Mitt nya liv har hittintills inneburit en hängivelse till mitt dagliga arbete. Jag andas det. Jag drömmer det. Jag lever det. Och det är precis det jag vill göra ett tag framöver också. Närmast väntar tjänsteresa till Dublin. Till sommaren Los Angeles. Däremellan och efter en himlans massa andra äventyr och resmål. Jag älskar och brinner för det jag gör och vill fullt ut koncentrera mig på detta.

Ett nytt kapitel i mitt liv har startat. Så det är dags att vända blad.

Tack för att ni varit med mig fram till nu.

Jag saknar

Minst en gång i veckan får jag frågor om Paris. På Facebook, skype, mail, privat, bloggen.

Så nu klickade jag in mig på bloggen och scrollade bakåt.

Hoppar mellan kategorierna. Blir alldeles så nostalgisk. Var det där verkligen jag? Mitt liv? Vilken tid det var! Vilka minnen. Tusan vad glad jag är för den erfarenheten. Vad allt gick så snabbt. Så svårt det var. Vad roligt jag hade. Så mycket människor jag träffade. Historiska personer. Kända personer. Knäppa personer. Underbara personer. Personer som blev vänner. Några jag aldrig mer vill stöta på. Andra som blev ett roligt minne eller en historia ingen någonsin kommer tro på. Kvällar jag för alltid kommer vilja längta tillbaka till. Gator som för alltid kommer ge mig fjärilar i magen. Dofter som alltid kommer klämma fram tårar. Hur hårt jag än blundar för att förhindra det.

Jag saknar Paris.